Dags att bli sambos!

Hej världen! Så.. Jag och Kevin ska bli sambos efter fyra år. Ganska spännande, eller hur? Vad roligt, eller hur? Självklart! Jag och Kev går och har kli i hela kroppen för vi vill ta allt pick och pack och äntligen, EFTER FYRA ÅR TILLSAMMANS, äntligen få bo själva. Vi är så glada så vi spricker. Vi kommer få laga all mat själva, alltså VAD VI VILL (vilket blir, om Kev får bestämma, bönor och tacos varje dag) och inte behöva anpassa oss till våra fina (men alltjämt tjatiga) föräldrar.
 
Tänk att det äntligen är dags va?! Vi kan knappt tänka på annat. Vi pratar om vad vi ska ha med, vart det ska stå, hur vi ska tapetsera väggarna med filmposters och LP-skivor. Vart ska alla Kevs instrument stå? Hur ska alla filmer få plats? Det är helt underbart att ha sådant struntprat på huvudet.
 
Vi har dock fått väldigt intressanta kommentarer om vår ihopflyttning. Jag måste bara få ställa en fråga som ofta cirkulerar i hjärnan, och det är: People, har ni någonsin varit kära? Det är absurt hur ofta jag och Kev får kommentarerna "njut medans det varar, nyförälskelsen alltså" eller "ja, kärlek är fint, men det kommer svalna av". Snälla någon. Nu kanske det bara är min hjärna som är "berusad av kärlek" som talar, men jag kan inte säga det nog. Kevin Alexander Croner är den bästa mannen jag vet och jag skulle aldrig, ALDRIG, flytta in med karln om jag för en sekund kände att känslorna svalnade för honom.
 
Geez, tänker säkert många nu, ska hon börja babbla på igen om hur kär hon är i sin kille? Ja, det ska jag tamefan. Jag har fått så mycket konstiga kommentarer under vårat förhållande om att vi umgås för mycket och att vi inte låter varandra leva sitt liv och bla bla bla. Och jag blir så trött. För vi skulle inte sitta här nu i samma rum, han som gör musik på sin laptop och jag som dikterar på min, med fötterna ihopkrokade om vi inte ville det. Vi skulle aldrig, för en sekund, spendera tid ihop om båda inte ville det. Jag trodde att kärlek handlade om att man njuter av den andra partens närvaro och den längtan man får efter sin partner när man befinner sig på olika orter. Jag trodde det var sånt där accepterat kärlekstänk.
 
Men alla tänker inte så. Och det är fine by me, alla har sin egna version av kärlek, sitt eget sätt att älska. Och man har egentligen ingen rätt till att döma ett annat pars förhållande för alla människor är olika och därmed finns det säkerligen inte ett förhållande som är det andra likt.
 
Vad vill jag säga med det här? Lämna era stinkiga, negativa kommentarer om sambolivet någon annanstans, främst i någons skräppost. Om du har, eller har haft, svårt att leva med din partner under samma tak så betyder inte det att jag kommer ha det.
 
Förutom om han inte diskar ordentligt. Då slår jag ihjäl honom. 
 
 
Dagbok, Insikter, åsikter och drabbel | |
#1 - - alice:

Vad sjukt att folk sagt sånt, ni känns ju som soulmates! Ni har rätt till att längta, sambolivet är gött!

#2 - - Jenny Frank:

Men guuuud! Folk är så jobbiga! Ni kommer ju fixa det så himla bra!! Kram till er och massa pepp! ❤️

Upp