Ibland vill jag bara säga så mycket

Hej Beatrice. Trissan. Bee.
Denna kväll säger jag inte hej till världen utan jag säger hej till dig. För med det här inlägget vill jag bara säga något som jag, samtidigt som jag säger det för ofta, aldrig säger. Du är bäst. Och jag menar det inte på det sms-iga viset som understryker hur glad jag är över något du gjort eller sagt för att få mig att må bra. Jag menar rakt ut att du är den bästa och mest genuint vackra människa som finns på jorden. Sättet du tar hand om mig, hur du känner, förstår och sympatiserar med mig utan att vara nedlåtande. Och inte bara med mig, utan med alla du möter. Du är så varm i ditt hjärta och alla borde verkligen få ha en vän som dig.
Och som jag tjatar om det här, eller hur? Hur mycket jag tycker om dig. Men det är för att jag tycker verkligen att du förtjänar det varje minut, varje dag och varje sekund. Och jag känner att du nog aldrig kommer förstå hur fantastisk du är. Varför i hela världen tror du att jag ibland oroar mig så över att du ska försvinna? Du är för bra. Jag är verkligen så himla stolt över att kalla dig min bästa vän.
Fem år. Snart fem år Bee. Var tog tiden vägen? Vad gjorde vi? Vad gör vi? Jag vet inte. Men jag vet att allt kommer vara bra så länge jag kan ringa dig och prata om det. 
Fluff | | En kommentar |

Startskottet för två intensiva teaterveckor

Hej världen!

Sitter en lördagsnatt i Hallstahammar. Pappa och hunden snarkar i rummet bredvid mig medan jag sitter och skriver lite artiklar och tittar på Supersize Me. Det är helt fascinerande att folk fortfarande kan gå och äta McDonalds efter att ha sett den filmen. Jag har bara på denna afton blivit avtänd till all mat. Pizza, kebab, hamburgare - praktiskt taget all snabbmat, allt med fett. Åt en av ViktVäktarnas risotto till lunch idag och till och med den smakar illa i min mun just nu. Tror jag ska vända om helt och köra på raw food, bara äta grönsaker och dricka vatten. Fast hur skulle jag kunna leva utan kaffe som student? Ingår kaffe i raw food?
 
Nåväl, det har varit en lång lördag. Den började klockan sju i morse med rostat bröd, kaffe och juice tillsammans med sambon som var en sann romantiker och steg upp med mig i ottan på en lördag för att äta frukost innan jag begav mig till Hallsta över helgen. Efter en hetspackning, promenad till tåget och biltur med Bee så var det dags för rep mellan kl tio till fem på Hammarteatern. Startskottet på två intensiva veckor. Den första veckan är det rep varje kväll efter kl sex. På dagarna kommer jag behöva befinna mig på universitet för seminarier och föreläsningar så det kommer bli mycket tågluffande för min del. På fredag är det genrep och på lördag är det premiär. På söndagen är det föreställning, på måndag måste jag tillbaka till Örebro för filmseminarium. På tisdagen ska vi spela skolföreställningar och på onsdagen ska jag redovisa ett grupparbete. På torsdagen är det skolföreställningar igen för att sedan på fredag, lördag och söndag återgå till vanliga föreställningar, dubbla på söndagen.
 
Ja, jag tänker också på hur jag ska överleva och inte självsprängas av stress. Föreställningen heter This is Hallsta och ni kan läsa mer om den på hammarteaterns hemsida (hammarteatern.se) eller besöka denna Facebooklänk: https://www.facebook.com/events/399250353573837/?fref=ts
Dagbok, Hammarteatern | | Kommentera |

Det här med framförhållning osv

Hej världen!
 
Här sitter jag, halv två på natten, i soffan framför datorn och redigerar artiklar för Lösnummers hemsida. Är det här min framtid det kommande året? Svaret är nog "ja" på det men jag hoppas på att nätter som detta kanske mer kan fungera som en lärdom för att man borde ha.. vad heter det nu... jo, framförhållning. Pfft. Framförhållning. Ironiskt nog ser jag mig själv som en person med fantastisk framförhållning men det kanske är dags att jag inser att "ha framförhållning" inte är att skriva ner allt du behöver göra på en lapp för att sedan känna dig så pass nöjd över att du är så duktig på att organisera så att du bestämmer dig för att fira det med ett avsnitt Downton Abbey. Eller två. 
 
Jag ramblar. Men det är mitt i natten, jag har tekniskt sätt helg och det är då man blir som mest kreativ. Det enda jag behöver göra imorgon är att löpa och skriva lite på några notiser för nästa tidning. Snacka om att det är livet just nu. Tidningen, löpning och lite skola ibland. Det kommer snart ändras om med massa teater i två veckor. Men det orkar jag inte prata om nu.
 
Vad jag orkar prata om är hur jävla duktig jag är. Förlåt min uppblåsthet men people, jag kan springa fem kilometer på 35 minuter. Jag är så jäkla cool. Och jag springer tre gånger i veckan! Vad hände med Clara kanske ni tänker? Hon finns konstigt nog kvar. Jag ser mer serier än någonsin känns det som och jag läser böcker som galning. Ironiskt nog i denna höstdepptid så befinner jag mig i en riktig peak i mitt liv. Jag orkar saker, gör saker, mår bra över mig själv och bara speedar omkring samtidigt som jag aldrig känt mig mer lugn. Det är en sån kontrast till förra året då jag mådde som en jävla unkenråtta.
 
Men det året hjälpte mig ändå att lära känna mig själv. Jag kanske inte upplevde det just då (hell no I didn't, gick runt i en konstant ångestbubbla av självömkan, fy fan) men idag är jag glad över att jag genomlevt det. Eller snarare mer glad över att det är över. Men vad fan, låt oss coina frasen "man måste gå igenom lite skit för att överleva". För jag är definitivt först med denna djupa insikt om livet och alla dess lyckokakor.
 
Min dator får mit knä att svettas. Det betyder nog att jag ska kasta in handduken och krypa ner med Liftarens guide till galaxen. Sov gott för det ska jag!
Dagbok | | Kommentera |
Upp