En liten uppdatering på livet

Hej världen! Tänkte att det kanske var dags för en liten uppdatering så här på kvällskvisten. Allt är bra med mig, befinner mig just nu i Hallstahammar för några repetitioner som gjorts nu i veckan. Åker tillbaka till Örebro imorgon och ska då fotografera för Lösnummer på Kårens event Haunted House och även förfesta lite innan. Sen i helgen ska jag revidera lite texter som ska publiceras i nästa utgåva av papperstidningen, bland annat en intervju med den nya verksamhetsledaren för Örebro Riksteaterförbund och ett resereportage om Prag.
 
I veckan har jag, som sagt, repat med det gamla gänget från Ljusets Port på Hammarteatern inför This is Hallsta som har premiär den 29 november. Jag har även klappat på en knubbig Ebba, sovit hos min andra familj där jag klappat på deras katter, gjort stan med min bästa vän samt premiärbadat på actionbadet Kokpunkten. Tog även tid till att träffa min gamla mentor och vän över en god kopp te med matchande kladdkaka. Man hinner med mycket när man besöker hemorten, men aldrig tillräckligt.
 
Nästa vecka ska en delkurs i Academic Writing avklaras, tidningen ska korrekturläsas och det ska repas igen i Hallstahammar under helgen. Så ska jag försöka klämma in en filmkväll eller två och gos framför The Wire med min älskade sambo.
 
Vi hörs väl vid nästa uppdatering!
 
ps. Jag har försökt diktera ihop en recension av Gone Girl som jag sett två gånger på bio, men jag kan inte för hela mitt liv skriva ihop något. Filmen är superb, precis som boken och jag uppmuntrar er alla att se eller läsa den. En underbar deckare. Så se/läs den istället för att kolla recensioner osv. Bara bemöt denna fantastiska underhållning helhjärtat och öppensinnat så får du nog en fantastisk upplevelse. ds.
Dagbok | | Kommentera |

En lista på goda ting!

Hej världen!
 
Jag har en sån där afton nu. En afton det var länge sedan jag hade. En afton som präglas och färgas av svart. Jag vet inte varför den gör det. Vad har jag stötit på idag som kan trigga igång det? Jag vet inte. Jag vet få saker. Jag saknar att inte kunna åka och hälsa på min bästa vän (och min familj och hund för den delen) när jag vill och hur mycket som helst. Så mycket att jag inte vet vart jag ska direktera min frustration. Jag vill bara att ni ska stanna upp en sekund och sätta er in i mina skor. Människorna ni älskar mest bor minst 8 mil bort. Bara det. De lever vidare med sina liv och du sitter här. I din säng och tittar bort en söndag kväll med Gossip Girl.
 
Men här är vad jag glömmer:
  1. Även fast jag bor långt bort från mina favoriter så finns det inget som förminskar min kärlek och våra relationer. Faktum är att de säkert växer sig starkare och bevisar sitt värde för varje gång man väl ses.
  2. Jag har en utsökt sambo. Verkligen den bästa. Jag skulle kunna skriva ett helt livsverk, ett helt uppslagsverk, om hur jäkla fantastisk Kevin Croner är som sambo. Han är omtänksam, ger mig spontan massage, står ut med mina dåliga TV-serier, lagar mat, pussar mig så fort chansen kommer, tar paus från sitt stressiga plugg för att bara gosa i fem minuter. Han är bäst. Han gör mig nykär varje dag.
  3. Jag har verkligen startat ett liv här. Jag kan min skola, jag klickar med nya människor, jag jobbar mot min yrkesdröm och jag gör saker som jag vill och mår bra av. Jag har för guds skull börjat LÖPTRÄNA. Så pass bra mår jag av att leva här i Örebro.
Message to Clara: Det positiva med hemorten försvinner inte bara för att du inte bor där. Saker må förändras under tiden du är borta men om du vill hålla dig uppdaterad så är det ditt val. Man kan faktiskt välja lycka. Och du har gjort det i en hel månad nu. Så sluta tramsa och trakassera din bästa vän med gnäll som var relevant för ett år sedan och se det du har och förtjänar. Fan vad bra du har det!
Dagbok, Insikter, åsikter och drabbel | | Kommentera |

Hallonbåtsflyktingen eller Hur jag lärde mig att älska svensk film

Hej världen!
 
Jag känner väldigt få människor som visar uppskattning för den svenska filmindustrin. De enda jag faktiskt kan komma på är Beatrice (som har en oresonabel kärlek till Kopps) och min pappa (som sedan mina barnsben har kärleksförklarat allt som har med Hasse och Tage att göra, det vill säga: Picassos äventyr). Och jag ska inte ljuga, jag har också haft svårt att uppskatta det som vi idag kallar svensk filmindustri. Om du frågade mig för några år sedan så skulle jag säga att det fanns 4 olika former av svensk film: 
  1. Deckarfilmer som Beck och Wallander
  2. Humorbuskisar där man får se folk ha sex (hugaligen!)
  3. Tonårsångest som involverar våldtäkt, mobbning och tjejer som kallas horor
  4. Dem där konstfilmerna som ingen svensk ser men som hyllas på alla filmfestivaler
Men en kväll för några år sedan så ändrade jag mig och började tycka att svensk film har ganska mycket att erbjuda. Jag satt framför SVT och filmen som kommer efter melodifestivalen skulle börja. Filmen som visas är Skenbart. Kommer ni ihåg? Den där svartvita komedin av Peter Dalle med Robert Gustafsson som skadad soldat och Gustav Hammarsten som huvudroll? I alla fall, jag kan inte förklara vad som hände den natten. Det var en sån där incident då jag förstår något jag inte tidigare förstått, men jag kan inte säga vad det är (jag kallar det för Citizen Kane-effekten). 
 
Därefter lärde jag mig uppskatta svensk film. Fråga mig, som sagt, inte hur. Låt den rätte komma in gjorde en välförtjänad succé. Jag åkte till Venedig, fick träffa Ruben Östlund och se hans film Play. Det gjorde nog en del. Jag såg om Galenskaparnas Hajen som visste för mycket cirka 100 gånger. Och jag började här i Örebro, där en viss delkurs involverade hela den svenska filmhistorien och det råkade vara det mest intressanta på den tentan.
 
Här sitter jag nu. Jag ser tyvärr inte mer svensk film nu än då men jag har en helt annan uppskattning för den. Och jag anser definitivt att det finns mer än dessa 4 former av den. Men bara nästan.
 
Då ska vi börja prata om Hallonbåtsflyktingen, en svensk film om stackars Jonas Karlsson som är en svensk man fast i en finnes kropp. När han en blåsig afton på en finlandsfärja ska ta livet av sig - för att sedan hittas uppspolad i svensk hockeytröja och utan identifikation (och därmed uppfattas som svensk) - stoppas han av Erik Johansson (ni vet, Evas storebror från Eva & Adam) och blir given en ny och svensk identitet. Dråpligheter uppstår när han försöker dölja faktumet att han är finsk och att han kanske råkat döda sitt kärleksintresses bror.
 
Ni hör ju. Det är en svårsåld titel och en svårsåld handling om ni frågar mig, och den faller även in på en av formerna jag nämnde ovan: nummer 2, buskisen. Fast jag skulle hellre kalla det en buskis 2.0. En film som handlar om en Jonas Karlsson-aktig karaktär, en helylle kille, som på grund av några konstiga (eller mindre konstiga) omständigheter måste ljuga om sin identitet och gör det så pass bra att alla lögner inte kan avslöjas utan att såra de han kommit att älska. Ni kanske tror att jag pratar om Cockpit, som kom förra året, med Jonas Karlsson (eller kanske Miffo från 2003?) men nej, jag pratar faktiskt om Hallonbåtsflyktingen. Tänka sig. En upprepande formula med skämselhumor som till och med får mig att vika och drömma efter min skämskudde.
 
Jag har faktiskt inte så mycket mot den upprepande formulan. Den har sina stunder med roliga skämt om svenskar som hamnar i obekväma situationer. Vad jag tyvärr har problem med är konceptet. Filmen ger mig ingen förståelse för varför denna huvudkaraktär hatar Finland så mycket som han gör (och nej, en död mamma kan inte vara svaret till allt!). Karlssons karaktärs kärlekförklaring till Sverige (som praktiskt taget är filmen) är också väldigt illa tajmad, med tanke på vilket skitland Sverige, enligt mig, är just nu. Men det kanske är det som är grejen?
 
Vad som gör filmen sevärd är självklart skådespelarna, särskilt Josephine Bornebusch som den totala motsatsen till hennes karaktär i Solsidan. Hon leverar alla sina repliker med vass tunga och ett uppfriskande tonfall. Karlsson, stackaren, får dock kämpa en hel del med sin finska brytning men han är, som alltid, väldigt bra och rolig. Och så är jag så barnsligt nöjd över att de har med mannen från K-Rauta reklamen. 
 
Slutsats: Stark 2 av 5. Det är en underhållande film som inte riktigt står stadigt då huvudkonflikten är absurd och ganska illa grundad. Men skådespelarinsatsen och de små skämten man nästan missar gör den värd en visning i alla fall. 
Filmkritik | | Kommentera |
Upp