21 and beyond

Men en kväll för några år sedan så ändrade jag mig och började tycka att svensk film har ganska mycket att erbjuda. Jag satt framför SVT och filmen som kommer efter melodifestivalen skulle börja. Filmen som visas är Skenbart. Kommer ni ihåg? Den där svartvita komedin av Peter Dalle med Robert Gustafsson som skadad soldat och Gustav Hammarsten som huvudroll? I alla fall, jag kan inte förklara vad som hände den natten. Det var en sån där incident då jag förstår något jag inte tidigare förstått, men jag kan inte säga vad det är (jag kallar det för Citizen Kane-effekten). 

 

Därefter lärde jag mig uppskatta svensk film. Fråga mig, som sagt, inte hur. Låt den rätte komma in gjorde en välförtjänad succé. Jag åkte till Venedig, fick träffa Ruben Östlund och se hans film Play. Det gjorde nog en del. Jag såg om Galenskaparnas Hajen som visste för mycket cirka 100 gånger. Och jag började här i Örebro, där en viss delkurs involverade hela den svenska filmhistorien och det råkade vara det mest intressanta på den tentan.

 

Här sitter jag nu. Jag ser tyvärr inte mer svensk film nu än då men jag har en helt annan uppskattning för den. Och jag anser definitivt att det finns mer än dessa 4 former av den. Men bara nästan.

 

Då ska vi börja prata om Hallonbåtsflyktingen, en svensk film om stackars Jonas Karlsson som är en svensk man fast i en finnes kropp. När han en blåsig afton på en finlandsfärja ska ta livet av sig - för att sedan hittas uppspolad i svensk hockeytröja och utan identifikation (och därmed uppfattas som svensk) - stoppas han av Erik Johansson (ni vet, Evas storebror från Eva & Adam) och blir given en ny och svensk identitet. Dråpligheter uppstår när han försöker dölja faktumet att han är finsk och att han kanske råkat döda sitt kärleksintresses bror.

 

Ni hör ju. Det är en svårsåld titel och en svårsåld handling om ni frågar mig, och den faller även in på en av formerna jag nämnde ovan: nummer 2, buskisen. Fast jag skulle hellre kalla det en buskis 2.0. En film som handlar om en Jonas Karlsson-aktig karaktär, en helylle kille, som på grund av några konstiga (eller mindre konstiga) omständigheter måste ljuga om sin identitet och gör det så pass bra att alla lögner inte kan avslöjas utan att såra de han kommit att älska. Ni kanske tror att jag pratar om Cockpit, som kom förra året, med Jonas Karlsson (eller kanske Miffo från 2003?) men nej, jag pratar faktiskt om Hallonbåtsflyktingen. Tänka sig. En upprepande formula med skämselhumor som till och med får mig att vika och drömma efter min skämskudde.

 

Jag har faktiskt inte så mycket mot den upprepande formulan. Den har sina stunder med roliga skämt om svenskar som hamnar i obekväma situationer. Vad jag tyvärr har problem med är konceptet. Filmen ger mig ingen förståelse för varför denna huvudkaraktär hatar Finland så mycket som han gör (och nej, en död mamma kan inte vara svaret till allt!). Karlssons karaktärs kärlekförklaring till Sverige (som praktiskt taget är filmen) är också väldigt illa tajmad, med tanke på vilket skitland Sverige, enligt mig, är just nu. Men det kanske är det som är grejen?

 

Vad som gör filmen sevärd är självklart skådespelarna, särskilt Josephine Bornebusch som den totala motsatsen till hennes karaktär i Solsidan. Hon leverar alla sina repliker med vass tunga och ett uppfriskande tonfall. Karlsson, stackaren, får dock kämpa en hel del med sin finska brytning men han är, som alltid, väldigt bra och rolig. Och så är jag så barnsligt nöjd över att de har med mannen från K-Rauta reklamen. 

 

Slutsats: Stark 2 av 5. Det är en underhållande film som inte riktigt står stadigt då huvudkonflikten är absurd och ganska illa grundad. Men skådespelarinsatsen och de små skämten man nästan missar gör den värd en visning i alla fall.