Ingen pratar om att det är okej att vara ensam ibland

Hej världen!
 
Här sitter jag, en lördagkväll i Örebro, helt ensam. Det är inte så många som pratar om när de gör det. Sitter ensamma, alltså. Kanske läser i sin bok, njuter av någon favorit tv-serie eller ser en film. Det finns en absolut skönhet med att kunna sitta ensam, tycker jag. Jag gör det ofta, och i grund och botten, alltid när jag tänker efter så har jag aldrig något emot det. Jag tycker om det.
 
Men varför ska jag ens lägga en extra tanke på att det är "okej" att vara ensam? Varför är ensamhet stämplad med en så ful stämpel? Nu kan jag ju bara utgå från mig själv här och granted, min ensamhet kryddas ofta av att jag har mitt livs kärlek i närheten, så man kan ju fråga om jag någon gång verkligen är "ensam". Men det är jag, som ikväll, eller när han är iväg till skolan eller liknande.
 
Ofta när jag är själv så går jag igenom ett antal stadier av känslor. Bland annat "gud vad det här är skönt" men också "varför är jag själv just nu? Alla andra verkar vara ute och leva livet och festa osv." Och den där senare känslan kan jag tänka mig att många delar. Jag menar, jag tillåter inte mig själv att logga in på Facebook när jag är själv ibland, för det är bara massa "bevis" på att man "har ett liv" där. Och det är aldrig någon som säger att de gillar att sitta hemma och läsa en god bok i sin ensamhet på Facebook.
 
Jag beundrar de människor som gör det. Sitter själva och fikar på ett café, går på bio själva, kan sitta själva i föreläsningssalen. För jag anser att kunna vara ensam innebär att man är trygg i sig själv, något som jag kämpat med ett bra tag sedan jag flyttade till Örebro första gången.
 
Människor kan säkert titta på mig och tänka att jag är så trygg i mig själv och att jag har allt "figured out". Men vem fan har det? Och jag har, som sagt, också tvekan om att jag inte lever mitt liv som 21-åring som jag borde. Och visst, jag kanske borde prova lite mer nya saker här i Örebro och säga Ja mer. Men om någon frågar mig om jag inte blir uttråkad av att sitta hemma själv ibland så kan jag alltid svara nej, jag blir inte uttråkad. För jag tror starkt på att för varje sekund så växer min trygghet inom mig, styrkan och självkänslan alltså.
 
Jag orkar inte med att denna rädsla för ensamhet spörs på av sociala medier. Vi har alla ett bra liv, vare sig vi är ute och festar hela helgen eller kryper upp med en bok på en lördagkväll. Det finns inget rätt eller fel här, så länge man gör det man vill och av rätt skäl.
Insikter, åsikter och drabbel | | En kommentar |

Min störda relation till filmkritik

Hej världen!
 
Som blivande filmvetare så har jag ett dilemma. Det finns få saker jag älskar så mycket som film, just för att en liten film kan ge mig så mycket. En film kan få mig att förstå mina egna tankar och åsikter bättre och även öppna upp möjligheter för nytt tänkande. En film kan sprida glädje, en film kan bryta ner väggar och en film kan få mig att sitta och hulka högt i en biograf. Men en film kan också ge mig rysningar på grund av idioti eller taskigt filmskapande.
 
Jag är ganska kräsen. Jag vill inte säga det högt, men sanningen är att jag är det. Jag kan bli irriterad och döma en film efter små detaljer som Twilight-romansen i Hobbit 2 eller valet av Kristen Stewart i varenda film hon varit med i. Denna kräsenhet blockerar mig och bidrar till mitt dilemma. Mitt dilemma som handlar om kritik.
 
Filmkritik är en känslig punkt, tycker jag, och även ett koncept jag inte kan greppa. Ett yrke jag (konstigt nog, i och med att jag studerar till filmvetare) inte accepterar. För vad gör min åsikt om en film mer värdefull än någon annans? Bara för att jag har en dålig upplevelse av Titanic så betyder inte det att andra har det (uppenbarligen).
 
Så detta blockar mig. Ni har ingen aning om hur mycket jag tänker på filmer och vad jag tycker osv. Men jag kan inte skriva ut det för what good does it do?
 
Men för några veckor sedan hade jag en intressant konversation med några andra filmstudenter. Vi hamnade i en diskussion om en gemensam handledare/examinator vi hade haft, vid olika tillfällen. Denna lärare är inte så populär med sina elever då hen har en tendens att alltid tycka att man har fel så länge man inte håller med om hans/hennes åsikter kring film.
 
Då sade en av de gamla filmeleverna något som verkligen var huvudet på spiken: "Hen behandlar film som om det är kärnfysik, som att det finns rätt och fel." Och då slog det mig att det faktiskt inte gör det inom film. Visst, man kan diskutera moralfrågor och tekniska aspekter som kan försämra en films mottagande men over all så är film konst. Och konst, för mig, är något som formas till hälften av åskådaren. Visst, skaparen är den som för fram skapelsen men uppfattningen, tankarna och reaktionen hos åskådaren är det som ger stycket, filmen eller verket mening och betydelse.
 
Och det slår mig nu när jag skriver detta att mina åsikter har betydelse. Förhoppningsvis kan de hjälpa andra att förstå sina egna upplevelser av film, men kan också bidra till intressanta diskussioner som kan leda till allt mer självkännedom. För jag tror starkt på att man lär känna sig själv genom konst och att det är något av det vackraste med livet.
Filmkritik | | Kommentera |

Belevad och på väg att bli vegeterian

Hej världen!
 
Den taskiga uppdateringen kan endast skyllas på det underbara argumentet att jag är för belevad för att ge tid för så fjolliga fritidsaktiviteter som bloggning. Detta stämmer dock inte då jag tänker ofta på alla saker jag skulle vilja blogga om, främst klämma fram lite krönikor och filmprat. Men jag är en latmask till natur och jag slutar då hellre mina dagar med att klämma lite ögongodis som Gossip Girl till en kopp te innan jag snabbt somnar i min hårda dubbelsäng med min älskade sambo för att sedan ta mig upp till en lagom späckad dag i nu blåsiga Örebro.
 
Men jag är trots allt belevad. Jag menar, bilden har jag själv tagit från Nationalmuséets trappa i Prag och senaste igår morse kom jag hem från en vecka i Makarska i Kroatien. Jag har blivit solbränd och slukat sex böcker på denna månad, mycket tack vare väldigt avslappnande semestrar.
 
En annan uppdatering jag har, som kanske egentligen kräver lite mer "umpf" och hängivenhet är att jag aktivt försökt att sluta äta rött kött. Jag säger "försökt" för att för mig, som är en erfaren köttoman och meat lover, så är detta förbannat svårt ibland. Särskilt när man har en familj som LEVER på korv. I Kroation slukade dem hamburgare och pizzor medan jag godtroget åt min tonfisk. Men det visar resultat på hur kläderna sitter och det värmer mig ganska varmt i hjärtat när jag tänker på att jag inte ätit delar av en gris eller ko idag. Vem vet, om jag spelar mina kort rätt så kanske det blir vegeterian nästa?
 
Något man säkert skulle kunna göra en studie av är vad som hänt med mig på senaste tid? Jag känner för att ta mer ansvar och plats och jag kan gott vandra till skolan med muntert humör och komma hem lika glad efter fem timmar och tre kilometers vandring från skolan. Jag är glad. Jag vill mer, orkar mer, tänker mindre och känner mig bättre. Jag tror att detta samboliv gör mig gott!
 
Som en sista not vill jag bara nämna att jag håller på att arbeta upp mina journalistiska erfarenheter genom att börja skriva för Örebro universitets skoltidning. Wish me luck och läs allt jag skriver, capishe?
Dagbok | | Kommentera |
Upp