21 and beyond

 

Som blivande filmvetare så har jag ett dilemma. Det finns få saker jag älskar så mycket som film, just för att en liten film kan ge mig så mycket. En film kan få mig att förstå mina egna tankar och åsikter bättre och även öppna upp möjligheter för nytt tänkande. En film kan sprida glädje, en film kan bryta ner väggar och en film kan få mig att sitta och hulka högt i en biograf. Men en film kan också ge mig rysningar på grund av idioti eller taskigt filmskapande.

 

Jag är ganska kräsen. Jag vill inte säga det högt, men sanningen är att jag är det. Jag kan bli irriterad och döma en film efter små detaljer som Twilight-romansen i Hobbit 2 eller valet av Kristen Stewart i varenda film hon varit med i. Denna kräsenhet blockerar mig och bidrar till mitt dilemma. Mitt dilemma som handlar om kritik.

 

Filmkritik är en känslig punkt, tycker jag, och även ett koncept jag inte kan greppa. Ett yrke jag (konstigt nog, i och med att jag studerar till filmvetare) inte accepterar. För vad gör min åsikt om en film mer värdefull än någon annans? Bara för att jag har en dålig upplevelse av Titanic så betyder inte det att andra har det (uppenbarligen).

 

Så detta blockar mig. Ni har ingen aning om hur mycket jag tänker på filmer och vad jag tycker osv. Men jag kan inte skriva ut det för what good does it do?

 

Men för några veckor sedan hade jag en intressant konversation med några andra filmstudenter. Vi hamnade i en diskussion om en gemensam handledare/examinator vi hade haft, vid olika tillfällen. Denna lärare är inte så populär med sina elever då hen har en tendens att alltid tycka att man har fel så länge man inte håller med om hans/hennes åsikter kring film.

 

Då sade en av de gamla filmeleverna något som verkligen var huvudet på spiken: "Hen behandlar film som om det är kärnfysik, som att det finns rätt och fel." Och då slog det mig att det faktiskt inte gör det inom film. Visst, man kan diskutera moralfrågor och tekniska aspekter som kan försämra en films mottagande men over all så är film konst. Och konst, för mig, är något som formas till hälften av åskådaren. Visst, skaparen är den som för fram skapelsen men uppfattningen, tankarna och reaktionen hos åskådaren är det som ger stycket, filmen eller verket mening och betydelse.

 

Och det slår mig nu när jag skriver detta att mina åsikter har betydelse. Förhoppningsvis kan de hjälpa andra att förstå sina egna upplevelser av film, men kan också bidra till intressanta diskussioner som kan leda till allt mer självkännedom. För jag tror starkt på att man lär känna sig själv genom konst och att det är något av det vackraste med livet.