Orkar du le varje dag?

Hej världen!
 
Jag läste precis något väldigt intressant angående depression:
 
"Which do you think, for example, has a higher suicide rate: countries whose citizens declare themselves to be very happy, such as Switzerland, Denmark, Iceland, the Netherlands, and Canada? or countries like Greece, Italy, Portugal, and Spain, whose citizens describe themselves as not very happy at all? Answer: the so-called happy countries. [...] If you are depressed in a place where most people are pretty unhappy, you compare yourself to those around you and you don't feel all that bad. But can you imagine how difficult it must be to be depressed in a country where everyone else has a big smile on their face?"
Malcolm Gladwell, "David & Goliath"
 
Gladwell påpekar något riktigt viktigt. Tänk att vi idag, i Sverige, konstant uppdaterar varandra om hur glada vi är och hur bra vårat liv är genom Instagram, Snapchat och Facebook. En punkt som har tryckts på till döds, jag vet, men ändå värd att nämna. Jag kan bara tala för mig själv, och jag har pratat om det här förut, men jag blir enormt stressad av alla skryt och resor man ser på Instagram. Men främst skräms jag av att vi är ett land där det är skamfyllt att ha känslor.
 
Jag kommer från en familj där vi uttrycker allt vi känner. Vi pratar och berättar, skryter och gnäller och skriker och skrattar. Inga känslor går över huvudet på någon och jag kan inte vara mer tacksam för den uppväxten. Genom att vara ärlig mot andra kan man vara ärlig mot sig själv. Men ångestkänslor växer så snabbt i Sverige, särskild bland ungdomar, för det ställs krav på att göra, att leva fullt ut och vara glad. Men vad är "att leva fullt ut"? Det, om något, måste ju vara individuellt.
 
Det är egentligen så simpelt att leva. Man ska göra det man vill och inte jämföra sig med andra. Man ska tillåtas att känna och man ska ha människor omkring sig som man kan känna sig trygg att prata med. Man måste få uttrycka sig innan man spricker. Gladwells text talar så väl för sig själv.
 
Orkar du le varje dag? För det orkar inte jag. Och det är ingenting konstigt med det. Det är faktiskt helt normalt!
Insikter, åsikter och drabbel | | En kommentar |

Det finns många ljuvliga ting att leva för

Hej världen! Ännu en helg har passerat och den har varit allt annat än lugn. I torsdags, efter jobb på morgonen tog jag mitt pick och pack och reste österut mot Västerås. Tog mig sakta men säkert hem till min bättre hälft Beatrice och vid åt sallad och pratade om allt runt de två veckorna som gått sen vi senast sågs. En trevlig lunch och ett stormigt möte senare så befann vi oss åter vid hennes köksbord med te, glass, ostepop och djupa prat. Katter inkluderade!
 
Nästa morgon vaknade jag av något så ljuvligt som en kattnos mot min kind. Unge Buzz Lightyear som man ser på första bilden är den bästa väckarklockan. Även fast han biter en i kinden om du slutar klappa hans lilla huvud. En sen frukost och innelåsning senare tog jag mig hem till far och mor i Hallstahammar där jag njöt av min vackra hund, plugg för tentan på måndagen och ett avsnitt Sopranos med min vackra mor!
 
Klockan fyra nästa morgon röcks jag upp av min fader. Han hade snickrat ihop tio äggmackor och en termos kaffe. Sen var det bara att hoppa in i bilen och köra till Strömstad för att hämta storasyster Ellinor hem från Sandefjord, för nu har hon minsann flyttat hem igen! Alldeles underbart om ni frågar mig. En kärleksfylld och känslosam dag och 90 mil senare kom vi hem med ett helt liv i några väskor för att sedan somna på fläcken.
 
Söndag, Oscarsdagen, vaknade jag i min gamla säng med Kev vid min sida (som kommit hem från London natten innan). Vi åt frukost med familjen och hann se lite smått av På Spåret innan familjen återvände och jag och min mor drog iväg till Herrskogen och syjunta hos mormor. Kändes som halva släkten var samlad medan vi åt fruktsallad och choklad från Norge, medan jag sakta präntande in allt inför tentan. Efter detta återvände vi hem till Hallsta, Kev förhörde mig mästerligt inför tentan (det är underbart att han en sambo som blir så intresserad av det man pluggar) och sen tog vi pick och pack till Snevringevägen och Roberto och Ovessons.
 
Oscarsnatten började med pizza och soffhäng och filmtippande. Natten blev lång med outhärdliga kommentatorer i SVTs sänding av galan. Om ni ska prata om film i TV, se till att ha någon som faktiskt sett filmerna och som inte är gnällig om allt som sägs och görs på galan. Lite mer positivitet och kunskap, tack! Men med flest rätt i gissningar och den perfekta vinnaren för bästa film i år, gick jag och Kev hem till honom, utmattade men glada klockan 6 på morgonen.
 
Vid elva, måndag förmiddag, steg vi upp och tog buss och sedan tåg mot Örebro igen. Jag hade tenta vid 14.15 och det gick riktigt bra, om jag får säga det själv. Med seg kropp släpade jag mig hem och gav mig själv till TVn och Six feet under. Och nu sitter jag här, tisdag och utvilad. Redo för ett möte på efter middagen och studier fram till dess. Så nu ska jag njuta av en Risifrutti och sedan börja vandra mot campus!
 
Hade!
Dagbok | | Kommentera |

Är bussar till för tystnad?

Hej världen! En liten fundering bara. När blev det oförskämt att prata i telefon på bussen? När jag åkte hem från jobbet igår ringde jag min mamma för att jag saknade henne. Vi pratade (lugnt och sansat om jag måste tillägga det?) om vad vi gjort sen vi sist sågs. Vi pratade i kanske sju minuter. Mellan Campus och Våghustorget. Medan jag sitter med min mor i telefon så ser jag hur en kille framför mig demonstrativt flera gånger vänder sig om och tittar på mig. Verkligen råglor på mig flera gånger. När jag möter hans blick till slut så reser han sig upp och flyttar sig till andra sidan bussen. Sen fnyser han till och vänder sig mot föraren.
 
Jag blev så himla provocerad av detta. Man får väl räkna med att folk pratar i telefon när man åker kollektivt? Eller förväntade han sig att jag skulle viska?
 
Det är något med bussar som provocerar mig något grovt. Idag när jag åkte bus till jobbet så hade jag med mig en ryggsäck, fullpackad, för jag ska åka till Hallsta över helgen. Och jag ser hela tiden i ögonvrån att en tant tittar på mig och snörper med munnen. Varför?! För att jag hade en stor väska? Jag satt med den i knät så folk skulle få plats att sitta. Är det för att jag satte mig bakom hennes kungliga höghet? Hur vågar jag?! På en kollektiv buss?!!
 
Bussresor får mig att känna som att jag borde skämmas över att jag existerar. Vilket jag inte gör. Så sug på den, alla kungligheter som anser att bussen är minsann deras tysta fristad. Köp en bil om ni inte vill stå ut med andra människor! Bah!
 
#grinig
Insikter, åsikter och drabbel | | Kommentera |
Upp