Pillerna som drev mig till panik

Hej världen! Jag har tänkt några dagar nu att jag ska skriva om något som jag kanske inte är den mest kvalificerade att uttala mig om. Men på något sätt tycker jag att det känns rätt att dela med det till resten av världen.
 
Ni som har läst min blogg, och främst min kategori "insikter, åsikter och drabbel", har nog förstått flera saker. 1) Clara har mycket känslor. 2) Clara har ganska mycket tankar som flaxar runt i det där huvudet. Och sist, men inte minst, 3) Clara är ganska osäker när det kommer till vänskap och vissa sociala krav. Med det sista menar jag inte att jag är socialt handikappad eller har total ångest när jag är i en grupp med människor. Vad jag menar med det är att jag är väldigt mån om att folk ska tycka om mig, vilket i sig har ledit till att jag har baserat så pass mycket av min självkänsla på andra människors tycke, att jag sakta drivit mig själv till vansinne ibland.
 
Jag är väl medveten om att det här inte är en ursäkt till någonting. Att jag är osäker om vad människor tycker om mig är inte någons fel, utan det är snarare mitt jobb att inse att jag har fel och inte behöver vara det. Jag har under en senare tid insett att, rent krasst, "allt handlar inte om mig". Med det menar jag, att vad folk tycker om mig har egentligen ingen betydelse, för så länge jag tycker mig så har jag allt på det torra, så att säga.
 
Men jag är faktiskt inte här för att tala om mina osäkerheter. Men det är väldigt viktigt att förstå, tror jag, att vi alla har en osäkerhet, en akilleshäl, som ibland kan driva oss till att göra dumma saker. Osäkerheterna i oss kan få känslomässiga utlopp och skada de i vår närhet och det kan även gå så långt som att driva en själv in i depression eller stadier av panik.
 
Jag har varit där. Jag har flera gånger frågat mig själv om jag har varit deprimerad, men det har aldrig känts sant. Jag har gått till en kurator, jag har pratat öronen av mina vänner och familj och jag har febrilt fumlat i mörkret för att hitta ett svar på varför jag känner mina osäkerheter så pass starkt, när faktum är att det finns inget skäl för dem att spöka.
 
I flera år har jag känt såna här saker starkare. Gråtit utan anledning, fått ryck av frustration och ångest av att sitta still. Och nu kommer det som kan vara helt fel, jag kan helt vara ute och cykla, men alla dessa symptom av ångest och oro har försvunnit när jag för två veckor sedan slutade med mina p-piller. 
 
Jag har gått på mini-pillerna Cerazette i fem år, under hela mitt förhållande med Kevin. Det har inte alltid varit jobbigt, men i all ärlighetens namn har jag inte tänkt på hur pillerna kanske påverkar mig. När jag flyttade till Örebro för två år sedan blev mina osäkerheter starkare. Och det är klart dem blev det. Jag flyttade ifrån allt jag kände till en helt ny stad där jag kände ingen. Alla kommer göra det någon gång och då kommer de också se att deras osäkerheter är starkare på grund av hur utelämnad man känner sig, ensam i en ny stad, bort från alla man älskar och känner sig trygg med.
 
Jag tänker inte säga att p-piller är skälet till ångest. Det är inte så enkelt.
 
Vad som dock är en fascinerande historia är att när jag väl ställde mig själv frågan "det kanske är dags att byta piller", då jag läste på cerazettes bipackssedel att en bieffekt kan vara "nedstämdhet", var att vårdcentralen gav mig antidepressiva tabletter istället för att erbjuda mig, säg, en kopparstav. Kan ni förstå hur förstörd jag blev av det här? Istället för att få byta metoden som jag trodde bidrog till att jag mådde dåligt blev jag tillskriven antidepressiva som jag skulle ta när jag "kände mig lite nere". Som en ibumetin. Vad som inte sades av den barnmorskan var att de piller jag tagit ut tog två veckor innan de började verka, och under de två veckorna så fanns det risk att man kunde må sämre och få självmordsbenägna tankar.
 
Jag kände mig som en värdelös idiot. Inte för att jag fick antidepressiva piller, utan för att jag istället fick något förslag på att slippa hormonerna i min kropp, så fick jag istället mer piller att proppa i mig. Jag ville inte längre. Så en lång historia kort: jag gav tillbaka pillerna till apoteket och krävde en kopparstav. Jag fick en, och nu har jag snart gått tre veckor utan hormoner i kroppen och jag mår galant.
 
Åter igen, jag säger inte att p-piller är roten till all ondska. Det hjälper säkert många kvinnor, inte bara från graviditet, utan säkert för att må bra också. Men faktum är att för mig var pillerna en fallgrop. Och ni vet, när man inser tre veckor senare att jag inte har gråtit på grund av ingenting och ens sambo säger "jag märker skillnad" så blir man glad. Man känner sig lite korkad, men glad. Jag känner att jag har mer konkreta tankar, inte massa känslor som totalstyr mina tankar och osäkerheter. Jag känner mig varm, lyckligt lottad och trygg. Och främst av allt, så känner jag att jag är värd att må bra. Ostoppbar, som att ingen människas åsikt kan få mig att tappa fotfästet. Och dessa känslor, som ska vara så självklara, har jag saknat.
Dagbok, Insikter, åsikter och drabbel | | En kommentar |

Katter, trötthet och tvånget att stanna hemma

Hej världen! Okej, some news. På mindre än 24 timmar lyckades jag och Kev förra helgen bli jourhem för två vackra katter: Jussi och Selma. Två små keliga godbitar som vi hoppas vi får ha i vår lilla lägenhet ett bra tag framöver. Det finns något särskilt med att komma hem till husdjur efter en lång dag. Som ni ser på bilden så är katterna endast måttligt förtjusta till skillnad från mig och Kev som är over the moon.
 
Annars rullar plugget på. C-uppsatsen är uppstartad, sista veckan på Lösnummer pågår för fullt och jag är trött som en kratta varje dag jag kommer hem och landar i soffan. Det är inte ens rolig trötthet heller, bara total utmattning i kropp, främst käke och huvudet. Det skadar då inte att ha två små lurvbollar som lägger sig och spinner i knät.
 
I och med allt arbete med uppsatsen så ska jag försöka hålla mig hemma de kommande månaderna till jul. Har varit hem till Hallsta och Västerås sju (!) helger i rad nu och det börjar bli riktigt långrandigt att trängas på tåget med andra fredags- och söndagspendlare. Så jag uppmanar alla, ja ALLA, vackra Hallsta- och Västeråsbor att komma och hälsa på mig och Kev. Kom igen, det blir kul! Vi har katter, veganmat och brädspel.
Dagbok | | Kommentera |

Veckorutinen slaktas av Örebro Uni

Hej världen! Om ni klickar på den vackra bilden så kommer ni erbjudas en låt som perfekt sammanfattar sinnestillståndet som jag förstår att titeln på detta inlägg ger er.
 
Jag är hemskt ledsen över att informera er om att mina veckosammanfattningar inte kommer fortsätta. Skälen till detta är 1) Filmprogrammet på Örebro Universitet kastar runt mig som i en torktumlare med hundra teorier, 50-sidiga uppsatser, 12-sidiga PM, tentor och som grädde på moset så ligger Lösnummer och en delkurs på Linné-uni tillsammans och skvalpar. Bara roliga saker att plugga, men mycket för en liten 22-åring som bara vill sova framför Netflix. 2) Som resultat av alla studier är inte mitt liv så spännande. Jag kan bevisa det med alla 100-tals kronor jag spenderat på Espresso House med Sofie, min kurspartner in crime. Ni kan även fråga min sambo som tillsammans med mig spenderar alldeles för mycket pengar på färdigmat och för mycket tid framför en skärm eller två. Ni kan även fråga min Bee eller min syster som bara får höra mig gnälla över lärare och att jag inte har nog med tid att sova. Och 3) för att jag skäms så grovt över att ta upp kameran hit och dit, fast jag borde för att visa mina barnbarns barn om hur cool gammelgammelfarmor var på den goda tiden. Nåväl.
 
Jag tänker att jag ju ändå kan titta in när jag har tid och dela med mig av det aktuella osv osv. Just nu sitter jag med mitt superlånga hår och dricker kallt kaffe och översätter för den där hemsidan jag nämnde för några veckor sedan. Om någon timme ska Kev och jag cykla ner för minidejt med gratis bio och Paolo's pizza! C-uppsats kursen började idag och jag är trött. Har köpt Blutjuice som jag ska börja hutta för att få i mig mer järn så jag slutar vara så trött hela tiden. Hela veckan ska jag plugga loss och i helgen ska jag och Kev ta en dag i Stockholm och sen ska jag slagga hos min syster med Bee för att nästa morgon besöka en brunch i Hallsta. Livet rullar på.
 
Och under de två missade veckorna jag inte skrivit om kan jag bara säga att jag har gjort lagom lite. Pluggat men även hunnit besöka hunden, familjen och andra familjen två gånger. Haft hit min kvinna (som jag IDAG upptäckte att hon kapade min blogg för typ en vecka sen!) för en afton på Gustavsvik och jag har även varit på en tapasafton för att fira fina Mariel. Ja, ni ser. Livet rullar på i full fart och samtidigt som allt går fasligt fort så går det knakigt sakta. Jag vet inte, här kommer lite bilder:
 
Dessa glada tjejer hade ingen aning om hur missnöjda de skulle vara efter visningen av Maze Runner: Scorch Trials. Ingen aning alls.
 Jag behöver inte säga så mycket. Jag älskar min pappa.
 
Världens sötaste katt. Men också världens drygaste skönsångare som konstant väcker mig hemma hos Ovesson. Men vi är bästisar ändå. Buzz Lightyear liksom.
 
 Andra familjen en fredagsnatt.
 
 De sexiga FaceTime-samtalen fortsätter. Vi har bland annat väntat på en blodmåne tillsammans. Snygga osv.
 
 Hur vi, den dynamiska trion, alltid ser ut. Typ. Särskilt när vi är tillsammans vid frukostbordet. 
 
 Vardagsmys <3
 
 Och i slutändan.
Dagbok | ledsen, prayforclarie | | Kommentera |
Upp