21 and beyond

 

Ni som har läst min blogg, och främst min kategori "insikter, åsikter och drabbel", har nog förstått flera saker. 1) Clara har mycket känslor. 2) Clara har ganska mycket tankar som flaxar runt i det där huvudet. Och sist, men inte minst, 3) Clara är ganska osäker när det kommer till vänskap och vissa sociala krav. Med det sista menar jag inte att jag är socialt handikappad eller har total ångest när jag är i en grupp med människor. Vad jag menar med det är att jag är väldigt mån om att folk ska tycka om mig, vilket i sig har ledit till att jag har baserat så pass mycket av min självkänsla på andra människors tycke, att jag sakta drivit mig själv till vansinne ibland.

 

Jag är väl medveten om att det här inte är en ursäkt till någonting. Att jag är osäker om vad människor tycker om mig är inte någons fel, utan det är snarare mitt jobb att inse att jag har fel och inte behöver vara det. Jag har under en senare tid insett att, rent krasst, "allt handlar inte om mig". Med det menar jag, att vad folk tycker om mig har egentligen ingen betydelse, för så länge jag tycker mig så har jag allt på det torra, så att säga.

 

Men jag är faktiskt inte här för att tala om mina osäkerheter. Men det är väldigt viktigt att förstå, tror jag, att vi alla har en osäkerhet, en akilleshäl, som ibland kan driva oss till att göra dumma saker. Osäkerheterna i oss kan få känslomässiga utlopp och skada de i vår närhet och det kan även gå så långt som att driva en själv in i depression eller stadier av panik.

 

Jag har varit där. Jag har flera gånger frågat mig själv om jag har varit deprimerad, men det har aldrig känts sant. Jag har gått till en kurator, jag har pratat öronen av mina vänner och familj och jag har febrilt fumlat i mörkret för att hitta ett svar på varför jag känner mina osäkerheter så pass starkt, när faktum är att det finns inget skäl för dem att spöka.

 

I flera år har jag känt såna här saker starkare. Gråtit utan anledning, fått ryck av frustration och ångest av att sitta still. Och nu kommer det som kan vara helt fel, jag kan helt vara ute och cykla, men alla dessa symptom av ångest och oro har försvunnit när jag för två veckor sedan slutade med mina p-piller. 

 

Jag har gått på mini-pillerna Cerazette i fem år, under hela mitt förhållande med Kevin. Det har inte alltid varit jobbigt, men i all ärlighetens namn har jag inte tänkt på hur pillerna kanske påverkar mig. När jag flyttade till Örebro för två år sedan blev mina osäkerheter starkare. Och det är klart dem blev det. Jag flyttade ifrån allt jag kände till en helt ny stad där jag kände ingen. Alla kommer göra det någon gång och då kommer de också se att deras osäkerheter är starkare på grund av hur utelämnad man känner sig, ensam i en ny stad, bort från alla man älskar och känner sig trygg med.

 

Jag tänker inte säga att p-piller är skälet till ångest. Det är inte så enkelt.

 

Vad som dock är en fascinerande historia är att när jag väl ställde mig själv frågan "det kanske är dags att byta piller", då jag läste på cerazettes bipackssedel att en bieffekt kan vara "nedstämdhet", var att vårdcentralen gav mig antidepressiva tabletter istället för att erbjuda mig, säg, en kopparstav. Kan ni förstå hur förstörd jag blev av det här? Istället för att få byta metoden som jag trodde bidrog till att jag mådde dåligt blev jag tillskriven antidepressiva som jag skulle ta när jag "kände mig lite nere". Som en ibumetin. Vad som inte sades av den barnmorskan var att de piller jag tagit ut tog två veckor innan de började verka, och under de två veckorna så fanns det risk att man kunde må sämre och få självmordsbenägna tankar.

 

Jag kände mig som en värdelös idiot. Inte för att jag fick antidepressiva piller, utan för att jag istället fick något förslag på att slippa hormonerna i min kropp, så fick jag istället mer piller att proppa i mig. Jag ville inte längre. Så en lång historia kort: jag gav tillbaka pillerna till apoteket och krävde en kopparstav. Jag fick en, och nu har jag snart gått tre veckor utan hormoner i kroppen och jag mår galant.

 

Åter igen, jag säger inte att p-piller är roten till all ondska. Det hjälper säkert många kvinnor, inte bara från graviditet, utan säkert för att må bra också. Men faktum är att för mig var pillerna en fallgrop. Och ni vet, när man inser tre veckor senare att jag inte har gråtit på grund av ingenting och ens sambo säger "jag märker skillnad" så blir man glad. Man känner sig lite korkad, men glad. Jag känner att jag har mer konkreta tankar, inte massa känslor som totalstyr mina tankar och osäkerheter. Jag känner mig varm, lyckligt lottad och trygg. Och främst av allt, så känner jag att jag är värd att må bra. Ostoppbar, som att ingen människas åsikt kan få mig att tappa fotfästet. Och dessa känslor, som ska vara så självklara, har jag saknat.