Självklarheter
Hej världen! För några dagar sedan började jag uppleva konstiga symptom. Tryck över bröstet, plötsliga värmeslag genom hela kroppen, en revoltande mage, hjärtklappning och värk i kroppen. Jag tog mig till vårdcentralen och mötte tre olika personer som sa till mig att detta var stressymptom. Stressymptom? Jag? Hur då? Mitt sommarjobb är ett bekvämt sådant, mina studier i Örebro roar mer än stressar, jag har en fantastisk drös av vänner, min familj är underbar och jag har en familj som stöttar mig och älskar mig vad jag än gör. Det är ju inget som är fel här. Eller hur?
För något år sedan skrev jag ett inlägg om vänskap. Om att jag har svårt att förstå vad som krävs mellan två personer som tycker om varandra och vill umgås. Och jag ska inte prata så mycket om det, för jag har pratat om det till döds och spenderat så många kvällar och nätter med att förstå vad jag gör för fel, vad det är jag inte förstår med det hela.
För någon vecka sedan så läste jag ett blogginlägg om prestationsångest. Ett välskrivet, om än extremt, fall som visar exakt den oron som jag själv gått igenom så många gånger. Det fanns något väldigt upplyftande att läsa om någon som går igenom något liknande, som om jag inte vore ensam.
Igår pratade jag med min bästa vän i telefon. Kvinnan som så ofta får se mig när jag är som oroligast. Som har fått all min rädsla om att bli lämnad och göra fel i en vänskap slungad mot sig som en klubba. Hon har alltid tröstat mig, sagt att jag duger och förklarat att jag inte är ensam, aldrig någonsin. Men igår sa hon något nytt. Hon sa "För dig är jag självklar. Ta mig för givet". Och det bara slog mig att.. Jag har aldrig gjort det. Jag är så starkt övertygad om att det man har nu kommer en dag försvinna och att om man inte anstränger sig och jobbar hårt för att hålla det, relationerna, vid liv så kommer de sakta dö ut.
Det slog mig igår att för att kunna slappna av, må bra och inte framkalla stressymptomen så måste jag anta att vissa saker är självklara. Det låter krasst men det är på ett sätt ett måste. Jag måste kunna lita fullt ut på att Kevin kommer älska mig utan att jag anstränger mig. Samma sak med min familj och mina vänner. Jag måste förstå att det finns ett positivt sätt att ta varandra för givet.
Precis som du, min vän, ska kunna lita på att jag är ärlig mot dig och bryr mig om dig, så ska jag kunna göra detsamma. Ta mig mer än gärna för givet, så ska jag göra detsamma för dig.