21 and beyond

Hej världen! Jag tänker inte ens skämmas för hur oförskämt stor den här selfien är för jag har så många skäl att bara uttrycka och älska mitt ego.

 

Jag har nämligen fyllt år. 22 år är jag nu, och det är ett vackert år som passerat med den här bloggen vid min sida. Har hunnit med så mycket. Flyttat åter till Örebro, men nu med min snygga sambo. Börjat löpträna, pluggat Engelska A och B, blivit mer vegetarisk i mina måltider, börjat sträva rejält efter att hitta och utveckla mitt filmintresse. Fått jobb på Örebro studentkår och dessutom blivit befodrad till arvoderad chefredaktör för Lösnummer på 25 % (!!!). Rest till Prag, Norge, England och Kroatien. Wow alltså. Vilket jäkla år som 21-åring.

 

Främst av allt så har jag gjort en rensning i mitt inre. Ja hörrni, nu blir det djupt här. I flera år har jag vandrat runt i ett åskmoln. Konstant laddad med negativ energi, dålig självkänsla, dränkt i rädslor och ångest. Jag har funderat så mycket på vem jag är, var min grund och trygghet ligger någonstans. Jag har aldrig varit så lättrörd till tårar som jag varit det här året, i mitt liv. Men jag är så stolt över mig själv och den här tiden, och jag är glad över att den har varit och nu, gått över(!).

 

Jag tog nämligen ett stort steg i januari. Jag gick och började prata med någon. Började reda ut grunden till den här negativa energin och känslan som dränker mig och mina relationer och mitt liv. Och som denna person har hjälpt mig, ni anar inte. Hon har beskrivit mig som en kaviartub, vilket jag älskar. Sakta men säkert har vi klämt ut all frustration tillsammans och synliggjort alla saker som rör sig i mitt huvud. Det har varit tufft, skitjobbigt rent ut sagt, men så väldigt väldigt värdefullt. Genom att synliggöra alla problem och frustrationer har jag, sakta men säkert, fattat varför jag reagerar, blir ledsen osv. Och att veta dessa grunder har gjort mig starkare, mer självsäker och lugnare.

 

Senast i fredagsnatt, natten på min födelsedag, föll den sista poletten ner. Det sista klämdes ut ur kaviartuben. Mer än så behöver faktiskt inte sägas.

 

Jag är så jäkla glad och den här gången kan jag verkligen säga att jag menar det med hela mitt hjärta. Mitt liv är så jäkla fantastiskt. Och den viktigaste läxan att lära och aldrig glömma är att det blir vad man gör det till. 

Och på ren sidonot, om detta var ett Oscarstal, så skulle jag tacka min familj, mina vänner men främst min Ebba, min Beatrice och min Kevin. Ni gör livet så jävla vackert och fyllt med färg och skratt.