Maktlöshet, din slampa
Hej världen!
Ibland känner jag mig maktlös. Det är det värsta jag vet. För maktlösheten är en direkt trigger för mig mot osäkerhetens land, personen jag en gång var, personen vars responser jag fruktar. När jag inte har kontroll över en situation som känns överväldigande för mig så är min reaktion väldigt sällan att jag passivt accepterar att det inte finns något jag kan göra. Istället är min respons intensiv, och med det menar jag att mina känslor och rädslor blir väldigt intensiva. Som att man blottar en nerv.
När jag känner mig maktlös känner jag mig utsatt. Inte som att situationen trycker ner mig och att jag inte är stark nog att motarbeta den. Utan utsatt på ett sätt som får mig att ifrågasätta så många saker jag gör, vilket triggar osäkerheten. Är jag i den här (maktlösa) positionen på grund av mig själv, mitt agerande, mina tankar?
Jag svamlar i det här inlägget. Jag är inte bra på att göra insikter ensam. Jag är en sån där förjävlig extrovert person som behöver prata prata prata prata till öronen blöder på individen mittemot. Fantastiskt nog så finns det vackra människor som lyssnar på varje litet ord. Vissa av dem skrattar åt mig, med all rätt, för maktlösheten som skapar osäkerheten är så jävla istängd bakom en pansarvägg. Du kan inte påverka maktlösheten. Den finns, den kommer uppstå i arbetssituationer, relationer, ekonomiska sammanhang och i livet. För som Jonas Gardell sa i söndags, livet är förjävligt, men bara ibland.
Jag är stolt över vem jag är, vem jag blivit och, i viss mån, den jag varit. Den jag varit har ändå ledit mig hit idag, till personen som har lärt sig av sina misstag. Och när maktlöshetskänslan väcker det osäkra odjuret så går jag lätt till kamp mot pansarväggen som jag inte kan pentrera. Vad jag dock kan kontrollera är min osäkerhet. Jag kan låta den härja fritt eller så kan jag sätta ner foten, titta på den och fråga vart fan den fick luft ifrån.
Jag kan även stanna upp. Titta mig i spegeln och fråga mig själv om det här är en person som behöver vara osäker. Eller så kan jag citera Hannah Horvath från Girls:
"I'm Hannah forever. No matter what I do, no matter whether I start a new nuclear missile crisis with my emotions, or I sit back and chill and give someone a fruit basket, I can only control the mayhem that I create around me."
The mayhem around me behöver inte bli ett mayhem. För triggers kommer alltid finnas. Men jag är Clara forever. Och bara jag kan kontrollera min egen respons.