Vänskap, vad fan är det?
Så, vad ska jag skriva om? Vad kan jag dela med mig till världen i nattens timme, endast någon minimal samling av minuter till solen stiger upp för en ny sommardag? Jo, jag vill gärna prata om något som jag har tänkt på mycket det senare året, nämligen: vänskap.
Jag har aldrig förstått när någon säger att "en romans är flyktig, men vänskap varar för evigt". "Vänner försvinner aldrig". "När förhållanden sviker kan man alltid gå till sina vänner, för de finns alltid där". Jag kan inte förstå detta för alla vänner jag har älskat som min bästa har vandrat iväg. Flygit från boet. Tröttnat och gått vidare. Oftast utan att lämna någon form av hint till adjö när de checkat ut.
Missförstå mig rätt. När jag skriver detta finns det ingen tvekan om att jag har fantastiska vänner i tiden jag lever i nu. Don't get me started. Men jag har i hela mitt tonåriga samt vuxna liv funderat på "the ones that got away".
Jag har nämligen aldrig klandrat någon annan än mig själv. Jag vet inte om det är rätt eller fel att göra så. Jag menar, jag kan mig själv. Känner mig själv. Jag vet att det krävs mer än en handfull att vara med mig, att älska mig. Jag är medveten om att jag kräver en hel del. Men denna insikt kom till mig nu i vår. Att jag kan vara lite mycket. Jag fick en rejäl wake up call när min mamma prompt sa "det handlar inte alltid om dig". Så har jag aldrig sett det innan dess.
Jag tror nämligen starkt på ett uttryck: Behandla folk som du själv vill bli behandlad. Låt oss då igenom en check-list:
- Jag vill att de jag umgås med ska vara ärliga mot mig
- Jag vill att de jag umgås med ska kunna lita på mig
- Jag vill att de jag umgås med ska ha kul med mig
- Jag vill att de jag umgås med ska trivas med mig
Dessa fyra krav har jag alltid strävat efter. Med vissa sidosteg från när man var en finnig högstadieelev och mytomanade sig genom sin vardag eller när man gjorde allt i världen för att få en kille att märka en, så var ändå alltid dessa förhoppningar, detta beteende, en del av vad jag ville åstadkomma med vänskaper. Och blindt har jag trott att det är detta jag gjort. Men vänskaper är sköra, som tunt tunt glas. Och ibland gör man fel, även det förstår jag.
Men ingen sa till mig hur svårt det är att vara människa. Att man måste hålla folks intresse uppe, annars hittar det någon som är mer intressant. Man måste se bra ut för vissa, annars vill man inte synas med dem. Ta detta från en tjej vars första bästa vän sa till henne att hon skämdes över att ses med henne. Det har format mig. Att personen jag värderade högst på jorden skämdes över att vara min vän.
Det lever kvar. 8 år senare och den skammen lever och brinner i min själ. Den har tuggat hål på min självkänsla. Och det hålet är svart. Det hålet är fyllt av rädsla och i dåliga tider så går det att mata det mörka hålet, och det går att göra det större. Människan som är en av de jag värderar högst i universum, nu i realtid, har sugits ner i det hålet och nästan blivit svald hel. Hon som praktiskt taget skulle försöka gå på vatten för min skull har blivit svartmålad av allt slagg. Hon har fått tagit alla smällar som de andra skulle ha fått. Och hon gjorde inget för att förtjäna det.
Känslor, rädslor, tankar är farliga saker. Åtminstone för mig. Jag har allvarligt fått en kurator att ge mig det briljanta tipset "du kanske ska försöka tänka mindre". Ja. Great. Jag jobbar på det.
Just nu vet jag inte vart jag vill komma med mina ord. Det här är varför jag inte skriver så mycket som jag vill. Min hjärna består att femtusen garnsorter och alla har trasslat ihop sig. Men ibland får jag dom där ögonblicken av klarhet. När jag förstår precis vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Och nu, idag, känner jag att jag vet vad jag håller på med. Oftast i alla fall. Men jag har för lite plats i hjärnan min, egentligen.
Vänskap, haha. Jag tror inte jag vet vad det innebär. Att vilja vara med person. Okej. Men hur mycket? Och hur mycket kan man egentligen bry sig, finnas där och vara tillgänglig? Hur gör man för att få en jämställd relation? Det handlar inte om att ge och ta, tror jag. Det handlar om att kunna skratta med någon på dom gråa dagarna. Att ha någon att smsa när man är uttråkad. Att ha någon som tänker på en när de ser något som man tidigare pratat om tillsammans. Att ibland, om än i små doser, visa hur glad man är att ha sagda person i sitt liv.
"Vänskap går före kärlek". Är det så? Jag är kär i min bästa vän och har praktiskt taget ett förhållande med min bästis. Allt annat utöver dom två är bonus. Tro mig, jag älskar de människorna som jag har i mitt liv. Och allt jag vill, det enda jag vill, är att de ska kunna skratta med mig. Det är allt jag vill.
