Livet är inte lätt. Bara fantastiskt.
Hej världen!
Lägenheten jag sitter i nu är beckmörk och klockan är snart elva på kvällen. Netflix har frysit House of Cards på automatik för att jag sträcktittat för länge, enligt den själv (hej, vad vet Netflix om sträcktittning, va? Eller livet för den delen?).
Jag är fylld av tankar och känslor. De flyter omkring som små moln i hela mig. Det dras, humörsvängs och jag förbannar detta inre som är jag och mina känslor. Jag mår bra. Väldigt bra faktiskt. Vet inte varför jag måste bekräfta det genom att skriva här nu dock. Men det där är så jävla svårt. Mår man någonsin, egentligen, bra?
Cynisk mening, eller hur? "Mår man någonsin bra?" Usch Clara. Jag vill kräkas på dig för att du skriver så.
Faktum är väl detta: Livet kommer alltid svänga runt och storma upp som ett hav inombords. Att finna lugn är ett temporärt hopp som ibland kan uppnås med glädje och djupa andetag. Djup jag blev nu.
Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen. Jag antar att jag mest undrar om det någonsin kommer komma en dag jag inte behöver skrika ut frustration i en kudde tills halsen blir hes. Jag undrar om kraven jag ställer på mig själv någonsin kommer ta flykt och lämna sitt bo i min hjärna. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna skratta åt svartsjuka och svälja min oro utan att behöva gråta när det passerar ner genom halsen.
Gah. Det här är så jävla dumt, för jag mår faktiskt bra. Om jag kunde visa er de 80 procent glada stunderna jag har varje dag så skulle ni förstå att allt är bra med mig och att mitt liv är precis så som jag vill ha det.
Men det är klart att bloggen ska framkalla självömkan. Det är så synd om mig, eller hur? Va? Inte alls? Jag är benägen om att hålla med dig om det. Om det inte var för dessa vågor som skvalpar in över mitt ego och bara sköljer bort all logik.
"Livet är inte lätt. Bara fantastiskt."