21 and beyond

Hej världen! Här ligger jag, som många gånger, hemma hos min mor och far. Redo för att sjunka ner i något skönlitterärt innan jag slår ett snabbt samtal till sambon för att säga god natt och puss för att sedan somna gott i min gamla Hallstasäng. Jag mår så gott och fint här hemma bland all julbelysning och den konstant fyllda kylen. Ser fram emot 2016 riktigt mycket. Många roliga saker står på agendan: bli färdig med c-kursen, praktisera och flytta till Stockholm och sedan få ett riktigt förstahandskontrakt med min vackra sambo i en nybyggd, läcker lägenhet i Örebro. Hur kan jag inte längta?

 

Det finns dock en liten tanke som rullar runt i huvudet. Inte som tankar gjorde förr. Ni vet, förut brukade tankar och funderingar förgifta mig, förbrylla mig och skrämma mig. Det här är inte en sådan tanke. 

 

Jag tänker på förändringar. Hur människor förändras, hur relationer förändras, hur förutsättningar och miljöer förändras. När jag googlar på citat om det så finns det bara negativa associationer: "you changed and left me" eller "the sad thing about people changing is that all you have now is memories". Vad tusan? Så negativt!

 

När jag ser tillbaka på 2015, genom Facebook, Instagram, bilder på telefonen och liknande så ser jag en helt annan Clara. I början av det här året, vad var jag då? Vem var jag då? Så fruktansvärt driven av osäkerhet. Jag ville att alla skulle rädda mig, fixa mina funderingar åt mig, lösa mina problem, genom att bekräfta mig. Hur vet jag inte riktigt, och förstår det inte än idag. Vad skulle människor göra? Hur skulle de göra det? Jag är så glad att jag kan se det och inse att det inte är jag längre. Att tjejen som trädde in i år 2015 för snart ett år sedan skulle brista, gå sönder och upp i eld, för att sedan återfödas med någon form av självinsikt. 

 

Jag kan inte säga så mycket om hur jag förändrats. Jag önskar så innerligt att jag kunde visa för er vad 2015 har gjort för mig. Verkligen. Jag önskar att jag kunde forma det på något slag, skriva ner det, sjunga om det eller ge er en fet manual att läsa om vad som har hänt inom mig. Men jag kan inte. Det fungerar inte så. 

 

Den bästa beskrivningen jag kan ge är att jag har ett lugnt hav inom mig. Ett hav som förut har stormat (och ibland kan brusa upp fortfarande). Men nu flyter en lätt eka på ytan, fåglar flyger och ovanför skiner solen. Det är tyst. Det är lugnt. Och jag förstår varje tanke som passerar genom huvudet, varje fundering. De skrämmer mig inte längre, utan fascinerar mig.

 

Jag är så tacksam för 2015. Så tacksam att jag börjar gråta.

 

Det är en sak att skriva att man mår bra. Det är en annan att känna det. Att kunna bekräfta sig själv. Att älska sig själv. Att skratta åt och med sig själv. Att se det vackra man har, alla möjligheter och självklarheter, och bara finna sig i att man förtjänar det. Att älska utan att kräva. Att ge utan att ta. Att göra det man vill. Do more of what makes you happy.

 

Så jävla cheesy. Det är vad jag har blivit. Ett stort, flinande citat. That's me now.