21 and beyond

Hej världen! Nu är det dags för truth time. En stund av ärlighet.

 

Så här är det: Jag har under det senaste månaderna varit grovt understimulerad (som jag nämnde lätt i förra inlägget). Visst, jag har jobbat som kanslist på Örebro Studentkår, arbetat en del med skoltidningen och studerat Engelska B på heltid, men det har inte fyllt ut mina dagar nog. Som mest arbetar jag tre dagar och har två föreläsningar, högst, i veckan.

 

Jag vet och ja, jag hör mig själv. Buhu Clara, du har för mycket fritid. Stackars dig. Ska jag dock vara helt ärlig så tror jag att det har tagit mer stryk på mig än vad jag tror, hur lyxigt problem det än är.

 

Att inte har något att sjunka ner i, fokusera på, gör mig trött och uttråkad. Understimulerad. Detta i sig leder till mycket fritid med sin telefon och i den finner man jämförelse och snygga bilder på Instagram. Jag kan inte räkna alla gånger jag jämfört mig med andra och känt mig misslyckad och besviken över hur jag lever mitt liv. För jag har inte en miljon vänner som jag konstant festar med. Men vem fan har det egentligen?

 

Hade nyss ett samtal med Kev. Och ett snabbt telefonsamtal med Bee. Människorna som förstår mig på sätt jag inte förstår mig själv. Kevin sa till mig att jag troligen behöver en hobby. En stimulation. Han frågar vad som hände med filmintresset? Det finns, svarade jag, och jag saknar det så himla mycket, att få uttrycka mig i ämnet på en akademisk nivå. Jag saknar att studera film, något jag brinner för.

 

Och just där, då, blev det så självklart. Nedstämdheten jag känner, besattheten jag utvecklat för bekräftelse och stressen som inte är stress. Det är helt enkelt att jag inte har något som bekräftar mig, en hobby eller ett intresse jag kan definiera mig med. 

 

Den läskigaste frågan för mig är: Vem är jag när jag är ensam? Och förstå mig rätt, jag har aldrig upplevt mig som en tråkig eller ointressant person. Jag tycker jag har humor, värme och andra goda kvalitéer. Jag har aldrig sett ner på mig själv. Det är därför den här nedstämdheten inte har gått ihop i mitt huvud. Hur kan jag vara beroende av vad andra tycker om mig när jag själv tycker att jag är en bra person? Det är för att jag låtit andra definiera mig, istället för att förlita mig på mig själv. Förlita mig på mina intressen, vad jag vill göra i livet. Vad jag tycker är intressant.

 

Jag har rört mig runt i en tornado ett tag nu. Och jag undrar och undrar. Vem är jag? Vad gör jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Hur egoistiskt det än låter så får jag känslan av att jag inte låter mig själv ta plats. Jag säger inte att jag anpassar mina åsikter och tankar, men jag tänker väldigt mycket på vad mitt agerande säger om mig, vad folk tänker om mig. Jag klarar inte av när någon upplever något negativt med mig. När jag gör fel, när jag säger något dumt. Jag vill sjunka genom jorden och göra det ogjort, allt för att människor ska ha den perfekta bilden av mig. Och främst av allt är jag livrädd för att bli lämnad. Lämnad utan skäl, utan förklaring.

 

Men vem är inte det?

 

Det finns en process här som pågår. Jag befinner mig i ett stadie i mitt liv där jag bara... tänker. Väldigt mycket. Katastrofmålar situationer. Är rädd. Är sårbar. Är trött. Och varför? Jag gissar att det är understimulering. Men är det så att vi måste leva i hets och stress, inte ha tid med något, för att vara lyckliga? Det stressar mig ännu mer. Jag menar, kommer man någonsin vara nöjd? Eller är det ett koncept som bara är påhittat för de där intensiva stunderna i sitt liv när man upplever att man gör allt rätt? Enligt samhället, enligt vänner, enligt familjen.

 

Men.. Vart lämnar det mig? Utmattad på golvet med Kev som tittar på mig och frågar hur jag mår. Och allt jag kan svara är: "Jag vet inte."