21 and beyond

 

Här sitter jag, en lördagkväll i Örebro, helt ensam. Det är inte så många som pratar om när de gör det. Sitter ensamma, alltså. Kanske läser i sin bok, njuter av någon favorit tv-serie eller ser en film. Det finns en absolut skönhet med att kunna sitta ensam, tycker jag. Jag gör det ofta, och i grund och botten, alltid när jag tänker efter så har jag aldrig något emot det. Jag tycker om det.

 

Men varför ska jag ens lägga en extra tanke på att det är "okej" att vara ensam? Varför är ensamhet stämplad med en så ful stämpel? Nu kan jag ju bara utgå från mig själv här och granted, min ensamhet kryddas ofta av att jag har mitt livs kärlek i närheten, så man kan ju fråga om jag någon gång verkligen är "ensam". Men det är jag, som ikväll, eller när han är iväg till skolan eller liknande.

 

Ofta när jag är själv så går jag igenom ett antal stadier av känslor. Bland annat "gud vad det här är skönt" men också "varför är jag själv just nu? Alla andra verkar vara ute och leva livet och festa osv." Och den där senare känslan kan jag tänka mig att många delar. Jag menar, jag tillåter inte mig själv att logga in på Facebook när jag är själv ibland, för det är bara massa "bevis" på att man "har ett liv" där. Och det är aldrig någon som säger att de gillar att sitta hemma och läsa en god bok i sin ensamhet på Facebook.

 

Jag beundrar de människor som gör det. Sitter själva och fikar på ett café, går på bio själva, kan sitta själva i föreläsningssalen. För jag anser att kunna vara ensam innebär att man är trygg i sig själv, något som jag kämpat med ett bra tag sedan jag flyttade till Örebro första gången.

 

Människor kan säkert titta på mig och tänka att jag är så trygg i mig själv och att jag har allt "figured out". Men vem fan har det? Och jag har, som sagt, också tvekan om att jag inte lever mitt liv som 21-åring som jag borde. Och visst, jag kanske borde prova lite mer nya saker här i Örebro och säga Ja mer. Men om någon frågar mig om jag inte blir uttråkad av att sitta hemma själv ibland så kan jag alltid svara nej, jag blir inte uttråkad. För jag tror starkt på att för varje sekund så växer min trygghet inom mig, styrkan och självkänslan alltså.

 

Jag orkar inte med att denna rädsla för ensamhet spörs på av sociala medier. Vi har alla ett bra liv, vare sig vi är ute och festar hela helgen eller kryper upp med en bok på en lördagkväll. Det finns inget rätt eller fel här, så länge man gör det man vill och av rätt skäl.